Så här hade det kunnat börja

Nu är jag ju ingen skrivande människa. Ingen författare.
Absolut inte.
Nej. Nej.
Men OM jag vore det, då hade min bok kunnat börja så här.
Eller....?


”Berätta då. Jag dör om jag inte får veta.”
”Han…” hon tvekade lite ”jag vet inte vad jag ska säga. Han… han har ett eget språk.”
”Ett eget språk? Vad menar du? Är han utlänning?”
”Nej, men vi… vi talar inte så mycket. Det är mest…”
”Sex? Knullar ni som kaniner” Sascha höjde ögonbrynen i en menande gest.
”Nej!” orden kom som en chockad stöt.
Inte så. Inte så hårt. Inte så fult.
”Inte sex? Vad är det då? Vad pratar du om?”
”Vi… Alltså… Det är mer som…”
”Men kom till sak någon gång då. Säg. Så han har ett eget språk. Ja?”
”Ja” ett drömskt leende spred sig från munnen till ögonen ”och jag börjar lära mig det.”
”Du börjar lära dig det? Vad är det här för något? En jävla språkkurs? Jag trodde du hade träffat en karl till slut. Att du äntligen fått dig något.”
”En språkkurs” hon smakade på ordet. ”Ja, så är det. Min alldeles privata språkkurs. Jag håller på att lära mig ett nytt språk. Ett språk utan ord.”
Utan ord. Var det ett skämt eller? Var hon galen? Skulle den här parodin aldrig ta slut. Sascha fick nästan lust att vända sig om och leta efter den dolda kameran.
”Om det här språket inte har några ord, hur pratar han då med dig?”
”Hans ögon talar.”
Sascha kände inte igen sin vän. Vad var för bortbyting som satt på andra sidan bordet med händerna om kaffekoppen?
”Hans mörka ögon viskar till mig. Ljuva ord om kärlek. När han blir arg blir de svarta som natten och skriker om världens orättvisor. De skrämmer mig, och värmer mig.”
Herre gud, det blev bara värre och värre.
”Hans händer får mig att svara. Att göra saker jag aldrig gjort förut, att säga saker jag aldrig sagt förut.”
”Ah, now we’re talking. Det här förstår jag. Sex. Jag sa ju det. Får han dig att skrika, din svartögde hjälte?”
Hon svarade inte men rodnaden som spred sig över halsen och kinderna talade sitt tydliga språk. Vännen hade äntligen träffat en karl som tog henne med storm.  Det hade hon fan ta mig förtjänat efter allt som hänt.
”När får jag träffa honom?”
Ljuset i blicken dog genast och axlarna drogs upp mot öronen. Hon skakade på huvudet.
”Träffa… nä… njae… nä jag vet inte…”
Sascha fylldes av onda aningar. Varningsklockorna ekade i huvudet.

Vad var det för karl väninnan träffat egentligen?

Kommentarer

Populära inlägg