Något i hans blick

Något i hans blick
av Dag Öhrlund
inläst av Stefan Sauk

"Skriket kom över Lenyas läppar redan när hon tappade kontakten med balkongräcket och föll. Hon tyckte att det var konstigt att så många tankar kunde färdas genom en hjärna på några få sekunder, medan en iskall vind brände hennes kinder. Livet blev film. Tankarna upphörde några sekunder senare när hennes huvud slog i asfalten."

Utdrag ur Något i hans blick

Saker är sällan eller aldrig som de ser ut att vara. Varken i livet eller i böckernas värld, och kanske allra minst i novellernas. Och definitivt inte i Något i hans blick av Dag Öhrlund.

"I novellen bör en rörelseriktning av episk grundstruktur äga rum, det vill säga, något bör hända. Många noveller har också en något överraskande avrundning med en slutpoäng."

Den beskrivningen passar i och för sig på flertalet av de actiondrivna spänningsromaner jag så gärna läser. Jag vill att det ska hända något när jag, tempot ska vara ganska högt och twisten på slutet är väsentlig. Obligatorisk faktiskt. Men visst, det är något särskilt med just novellformatet. Kanske gör kortheten att allt överflödigt lull lull måste redigeras bort och kvar blir bara själva kärnan i historien. Allt kommer väldigt nära och det blir svårt att värja sig mot det obehagliga. Och det är så nyttigt. Jag älskar när författarna lyckas lura mig. När jag är tvärsäker på att jag VET, bara för att på slutet inse att nähä, det gjorde jag visst inte.

Novellen yppar sig också synnerligen väl för samhällskritik. Den tjänar som ögonöppnare för många av oss. Särskilt för sådana som mig som inte gärna läser diskbänksrealism. Ge mig ett mustigt äventyr vilken dag som helst och jag läser från pärm till pärm och låter mig svepas iväg till fjärran länder, platser och världar, men be mig inte läsa om min egen, din, allas vår vardag. Med barn som ska snytas och lämnas på dagis, smutsig disk, en överfull tvättmaskin, räkningar att betala osv osv osv

Men ibland stöter man på en historia som trots det griper tag i en. Som inte lämnar en oberörd. Något i hans blick är sådan. Jag kastas rakt in i en kultur jag inte känner och inte förstår. Det handlar om hedersmord, hedersrelaterat brott. Detta vansinniga begrepp som borde strykas ur ordlistan. Det finns inget hedersamt över mord. Aldrig någonsin. Och det är något i berättelsen om polisernas arbete för att klara upp vad som hänt som griper tag i mig. Något som gör att jag fortsätter lyssna på Stefan Sauks uppläsning.

Första gången jag läste den här novellen var i den amerikanska novellsamlingen A darker shade of Sweden. En novellsamling särskilt sammansatt för den amerikanska marknaden där flera av våra främsta kriminalförfattare deltog med varsin novell. Fantastisk läsning, många av novellerna är riktigt bra, men ovanlig. Lite underligt var det allt att läsa de så välkända författarna på ett annat språk. Deras historier blev annorlunda när de berättades på engelska. Inte sämre eller bättre, bara annorlunda.

Nu har Storytel gett ut novellerna på svenska, inlästa av den eminente Stefan Sauk och jag konfronteras än en gång med historien om Lenya och hennes pappa. Men den här gången kommer de ännu närmare, kanske har det med språket att göra. Kanske sätter engelskan en märkbar, om än liten, spärr mellan mig och orden trots att jag läser mycket på engelska. Den spärren är som ni förstår borta nu när orden är på mitt modersmål. Jag konfronteras med dem. Måste ta ställning till dem. Och trots att jag vet vad som händer, hur det går för Lenya, så blir det ändå inte riktigt som jag tänkt mig. Jag tvingas fundera en gång till. Och jag vet ärligt inte vad jag ska tycka. Gjorde hon rätt eller fel? Var han en fegmört som inte stod på sig och berättade? Och jag gillar det. Gillar att jag läser samma historia, men ändå på ett nytt sätt när den byter språk.