Mannen som läste högt på 6.27-tåget - en fransk liten pärla

Mannen som läste högt på 6.27-tåget
av Jean-Paul Didierlaurent
Amerikanerna har sin hårdkokta stil. Vi tillknäppta nordmän en mer grubblande vardaglig. Engelsmännen har sina hedar och vindpinade kustsamhällen. Irländarna sin härliga feel-good. Och det finns något lockande hos dem alla.

Men fransmännen. De har något alldeles eget. Att plocka upp en bok av en fransk författare gör något med mig på en själslig nivå som jag har svårt att förklara. Språket känns annorlunda, människorna, miljöerna, allt är annorlunda. Härligt annorlunda.

Och formatet. Vi måste prata en stund om formatet. Mannen som läste högt på 6.27-tåget  är en nätt liten bok precis som så många andra franska pärlor. En handvänlig bok. Lagom stor och lagom tjock för att rymmas i väskan, lätt att hålla i handen varhelst man väljer att läsa den. Fransmännen kan som få få rum med en hel historia på knappt några sidor alls och Jean-Paul Didierlaurent är inget undantag. På 205 sidor ryms en historia både liten och stor på en och samma gång.

"Hans mor visste ingenting. Ingenting om fabriken, och inte heller om den smutsiga bödelssyssla han ägnade sig åt. Under åratal av falskspel hade han förtigit det värsta och fabulerat ihop ett bättre liv, uppfunnit en fiktiv tillvaro enbart för hennes skull."

Här möter vi Guylain Vignolles, en vanlig liten man som inte gör så mycket väsen av sig. Som ljuger för sin mamma om var han arbetar, som går till jobbet på återvinningsstationen för makulerade böcker varje dag, som är sambo med en guldfisk och vars enda ljuspunkt i hans liv är tågresan varje morgon. Då läser han högt för sina medresenärer ur sidor han räddat från papperskrossens mördande käftar.

Så en dag drabbar kärleken honom. En dagbok faller i hans händer och han blir förälskad. Han måste finna Julie, den mystiska dagboksskriverskan, men var? Hur? Några få ledtrådar avslöjar dagboken för honom, han vet att hon är toalettvakt på ett större varuhus. Och han vet att toaletten innehåller exakt 14717 kakelplattor, en viktig detalj för henne.

"Och precis som varje år var det naturligtvis samma tröstlösa tal som bredde ut sig över skärmen: 14717. Jag drömmer fortfarande om ett varmare och mulligare tal som är snällare mot ögat. Ett tal som omfattar några rundmagade nollor eller kanske åttor, sexor eller nio med rejäla kalaskulor. En tjusig trea, yppig som en ammas byst, mer behövs inte för att göra mig nöjd. 14717, det talet är ju bara skinn och ben. Det skyltar öppet med sin tanighet, angiper näthinnan med sina vassa vinklar."

Ja det är en bok om en lite udda karaktär och hans liv, men det är en ljuvlig bok, och så hemskt annorlunda en många av oss är han inte. Jag gillar verkligen det här (en bok om en man som älskar böcker, vad kan man inte gilla med det?). Nej, ingen dör. Nej, det händer inte jättemycket. Men ändå händer det mer än i de flesta fartfyllda thrillers jag normalt läser.

Och ja, jag både tror och hoppas att det kommer en filmatisering av boken. En fransk filmatisering. För precis som franska författare har ett eget språk, en egen färgklang i sina ord så har franska filmmakare det. Det handlar om ett sätt att uttrycka sig om inte går att härma.


Smygläs gärna de första kapitlen i boken här.

Kommentarer

Populära inlägg