Jag saknar svepet

Det där som får mig att svepas med så till den grad i en historia så att jag glömmer tid och rum. Så att det enda jag vill göra är att fortsätta läsa, att fortsätta vara en del av historien som spelas upp på sidorna. Det har var ont om det det sista. Kanske är det jag, kanske är det böckerna, jag vet inte, men något saknas.

Jag älskar känslan av att så fullständigt bli en del av historien. Att vara där. I händelsernas centrum. Av någon anledning känns det som om det hände oftare förr. Av ren fåfänga vägrar jag att tro att det har med åldern att göra, att jag på något sätt nu har blivit vuxen. Gammal. Och inte längre kan svepas iväg. Jag vägrar tro det.

Min tolkning är istället att de historierna inte är så många. Att de aldrig varit så många och att det blir allt svårare att hitta dem i den stora amazonasliknande bokfloden som sköljer över oss varje år.

Högen med påbörjade böcker växer ständigt här bredvid sängen. Böcker som på pappret borde passa mig som handen i handsken men som av någon anledning inte lyckas med sitt uppdrag, att lura in mig i historien. Att göra mig till en del av det som utspelar sig på sidorna. Ge mig ett mustigt äventyr, en läskig thriller, ljuv romantik eller bara ren och skär underhållning. Men ge mig något som sveper iväg med mig.

Vad göra?
Eller snarare, vad läsa?


Kommentarer

Populära inlägg