Cliffhangers får mig att vilja hämnas

Hämnaren av Buthler & Öhrlund
Jag har svårt att bestämma om jag älskar eller hatar cliffhangers. När de sista orden på sista sidan lästs och jag lämnas med ett stort frågetecken om vad som hände sedan, precis just då hatar jag dem och tycker det borde vara snudd på kriminellt att lämna läsarna på det sättet. Böter, allra minst för författare som gör så.

I nästa stund, när jag sansat mig lite är bilden något mer nyanserad. För jag inser att det är fullkomligt lysande. Nu måste jag ju köpa nästa bok i serien för att få veta hur det går. I samma ögonblick slår irritationen till igen när jag inser att det är ett helt år, minst, kvar tills jag får veta. Jag muttrar och morrar, och, det ska erkännas, imponeras lite. Alltför många författare idag förklarar allt in i minsta detalj. Böckerna håller på alltför länge och får mig att tappa intresset. Snälla, lämna lite åt min fantasi också. Låt mig fylla i detaljerna.

Precis så dubbla var mina känslor när jag läste de sista orden i Hämnaren:
"I nästa sekund sprang X för sitt liv.
Och väntade på skottet som skulle avsluta det."
Jag hade lust att på stående fot utfärda grova böter till författarna. Här hade jag läst 343 sidor om hur Silfverbielke lyckats nästla sig ur den svenska riksdagen, med äran i behåll. Förvisso efter att ha städat lite. Jag hade följt Colts alltmer desperata och tragiska vardag där nere i Haag. Jag hade lidit med Anna. Släkten är alltid värst heter det ju, men frågan är om det finns något som slår att ha Silfverbielke till bror. Jag lider med henne.

I Hämnaren är Christopher Silfverbielke tillbaka gammal god form. Champagnen ligger på kylning, brudarna är sexiga och villiga, till en viss gräns, och planerna än mer diaboliska än vanligt. Han är helt enkelt i toppform. Men verkligheten kryper sakta ikapp denne stilige, charmige, galna och fullkomligt livsfarlige karl. Han kan inte riktigt styra och ställa som han vill längre. Folk runt om honom börjar dra öronen åt sig, de vill inte vara med och leka, och det kan han ju helt enkelt inte tillåta. Eller hur?

Bilden av Silfverbielke börjar nyanseras, den prydliga fasaden krackelerar, och jag gillar det. Det faktum att han inte längre glider fram på en räkmacka tilltalar mig. Och retar min fantasi. Ska han klara sig ur det här? Eller är det början till slutet vi ser.

Men, som sagt, slutet...
Man får inte avsluta en bok på det sättet. Böter! Straffarbete! Fotboja! Vad som helst, bara herrar författare begriper hur irriterande det är och att man inte får lämna sina läsare i ett sådant limbo. De har gjort det förr, i Återvändaren, lämnat mig i totalt frustration över att inte få veta hur det gick. Jag vill inte vänta ett år, jag vill veta NU!








Kommentarer

  1. Det finns någon sorts hat-kärlek till cliffhangers! Så spännande men så irriterande.

    SvaraRadera
  2. Funderar trots allt att läsa boken. Efter ditt omdöme är det svårt att låta bli

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg