Minnet av en smutsig ängel

”I grunden bygger allt det jag skriver på en sanning. Det kan vara en stor eller liten sanning, den kan vara glasklar eller ytterst fragmentarisk. Men ändå är det alltid något som bottnar i verkliga händelser som leder fram till fiktionen i min bok.” Så slutar Mankells efterord i boken om Hanna, den svenska kvinna som på 1800-talet under några år drev en av Portugisiska Östafrikas största bordeller.

Det är sant. Det finns papper på det i det mocambiqueska skatteverkets arkiv. Men vem hon var, var hon kom ifrån och vart hon försvann vet ingen. Men det är runt detta korn av sanning som Mankell i Minnet av en smutsig ängel väver historien om hur Hanna från de djupa norrländska skogarna hamnade i Lourenco Marques och kom att driva landets största bordell.

Mankells böcker och jag har inte varit de bästa vänner. Jag har läst en och en halv av hans tidigare böcker och konstaterat att de inte var för mig. Inte för att de är dåliga eller på något sätt dåligt skriva, de har bara inte väckt mitt intresse. Därför har den här lilla pärlan blivit liggande. Och om jag ska vara helt ärlig så är  anledningen till att jag överhuvudtaget tog med den på semestern och öppnade den det fantastiska formatet Excess förtjänst. Semesterpackning måste per definition begränsas och ännu mer så när ens persedlar ska rymmas ombord på en segelbåts begränsade utrymme. Jag har en hylla för böcker. Punkt. Där ryms bara ett visst antal. Några fler om man väljer tunna eller små böcker. Alltså, så många Excess-böcker som möjligt.

Jag öppnade Minnet av en smutsig ängel på tågresan till Danmark och det tog inte många sidor innan jag var fast. Historien om Hanna från de djupa skogarna som under hungersnöden tvingas lämna hemmet för att bege sig till Sundsvall för att söka efter sina släktingar och hoppas att de kan finna mat, husrymme eller jobb åt henne fascinerar. Att hon sedan hamnar som kocka på ett fartyg som ska gå till Australien med timmer och där gifter sig med förste styrman som redan efter en månad går och dör i en afrikansk feber är naturligtvis djupt tragiskt. Och det är under dessa omständigheter som Hanna beslutar sig för att lämna båten. Att försvinna ut i den afrikanska verklighet hon inte vet något om.

Det är så bra. På ett lågmält vis nystas Hannas historia upp. En historia om slumpens skördar och hur livet kan utveckla sig i de mest oväntade riktningar. Det gäller att ta vara på och handskas med de kort livet gett en.

Som bekant tillbringar Mankell mer tid i sitt Mocambique än han gör hemma i Sverige, och det märks. Han har en insyn i det mångkulturella och delade samhälle som gör att beskrivningarna av såväl de vitas som de svartas syn på och förhållningssätt till varandra känns ärligt och trovärdigt. Om än smutsigt och obekvämt. Det är ingen vacker bild som målas upp och jag skäms å både de vitas och de svartas vägnar. Fast mest åt de vitas, det ska erkännas. Samtidigt inser jag att det är väldigt lätt att sitta här i min trygga moderna värld och förfasas över de översittarfasoner som de första vita i Afrika ägnade sig åt.

Men det här är först och främst den otroliga historien om hur en svensk kvinna kom att bli bordellägarinna i Afrika. En fascinerande historia berättad på ett sätt som väcker mersmak. Jag kommer definitivt inte att välja bort Mankells böcker i fortsättningen även om jag lämnar Wallander-serien åt andra att läsa. 

Betyg: ****

Antal sidor: 563

Förlag: Excess