Årets bästa roman?

Änkan av Fiona Barton

Kanske. En av dem i alla fall.

Fiona Bartons debutroman Änkan är i alla fall definitivt en mycket bra bok. Tidigt var jag övertygad om att jag räknat ut plotten, att jag visste exakt hur det låg till, men ju mer jag läste desto osäkrare blev jag och svängde flera gånger. Tvekade. Var tvär säker och tvekade igen.

Om det är definitionen på en bra bok? Det är i alla fall en av ingredienserna. Och i mitt tycke en viktig sådan. Jag tycker om när jag inte riktigt vet, när handlingen överraskar mig, när utvecklingen av själva historien pågår genom hela boken och det tycker jag Fiona har lyckas med på ett enastående och, i ärlighetens namn, inte så vanligt sätt.

Till en början är det en ganska vanlig, men naturligtvis hemsk, historia. En liten flicka blir kidnappad från sin trädgård och det dröjer inte länge innan polisen häktar och förhör en man. Men har de tagit rätt? Är han verkligen den skyldige? Som vi alla vet är sådana här historier mumma för journalisterna som snart belägrar mannens hem. Han och hans fru isoleras och varje gång de visar sig utanför dörren smattrar fotoblixtar och frågor. Det är så klart olidligt, men det kan de gott ha. Eller....?

Pedofili är något av det värsta som finns och instinktivt reagerar man med avsky och alla taggar utåt. Man vill ha tag på den skyldige och rulla honom i tjära och fjäder, lyncha honom, låsa in honom och kasta bort nyckeln. Och hur är det med hans fru? Kan man verkligen leva med någon utan att ana vad som försigår? Är hon kanske till och med medskyldig?

På mindre än 400 sidor rullas en förfärlig historia upp, och det förfärliga ligger inte i brottet som sådant hur hemskt det än är, för där vet vi ingenting, bara att den lilla flickan försvunnit. Nej, det förfärliga ligger i hur det utpekade paret upplever det hela. Pressen de utsätts för, tvivlet som uppstår. Och vem är egentligen monstret, den misstänkte förövaren eller vi, mobben som dömer utan egentliga bevis. Änkan är outhärdligt. Och jätte jättebra.