Vi, de drunknade

Årets andra bok tog slut natten till måndag. Den är däremot inte lätt att skriva om. Carsten Jensens Vi, de drunknade överraskade mig. En historia med sann grund. Historien är korrekt, men personerna omkastade eller omdöpta.

Jag är normalt inte helt förtjust i sanna historier, biografier och liknande. Tycker ofta de blir pratiga och ointressanta, men detta var något annat.

Boken handlar om det lilla fiskarsamhället Marstal i Danmark och utspelar sig från 1845-1945. Man får kort beskrivet (även om det nästan är omöjligt) följa människorna och byns utveckling från litet samhälle till dess peek med nordeuropas största segelflotta till dess nedgång och andra världskrigets påverkan.

Låter det torrt och tråkigt? Det tyckte jag också. Boken hamnade i mina händer mest därför att det enligt utsago är ett fantastiskt samhälle att segla till och mina fiskarkompisar pratar varmt om det.

Var det då torr och tråkig? Inte det minsta! Vissa stycken var kanske lite väl mycket seglartermer i, men det gällde 1/2 sida i taget så det gick att stå ut. Boken är däremot fylld av fantastiska karaktärer och berättar-viet skapar en känsla av samhörighet. Man är liksom en del i det som händer.

Att boken sedan beskriver en tid och värld som är så främmande min egen var spännande. Och jag måste medge att det drar i seglarnerverna, om jag nu har några. Stundtals vill man bara vara med därute på havet. Om det bara inte var för den förbaskade sjösjukan... Klen mage ni vet.

Betyget blir ett rungande ****.

Kommentarer

Populära inlägg