En arktisk spökroman
Sakta kryper den arktiska vinter närmare och solen försvinner mer och mer för varje dag. Det dröjer inte länge förrän den är helt borta och den arktiska natten sänkt sig över Gruhuken.
I det eviga mörkret är det svårt att hålla ordning på dagarna och Jack är mycket noga med att utföra sina dagliga arbetsuppgifter. Rutinerna hjälper honom när ensamheten blir för stor. Men är han verkligen ensam? Låg det något i de norska sjömännens historier? Är Gruhuken hemsökt eller är det bara fantasin som spelar Jack ett spratt?
Jag har precis slagit ihop den här mycket tänkvärda lilla boken. Michelle Pavers roman Evig natt beskrivs som en arktisk spökhistoria och det kan man kanske kalla den. Men i min värld finns det något småkomiskt över spökhistorier. Ni vet, stämningen byggs successivt upp, det ilar längs ryggen och man hinner bli lite rädd när... boom ett generat men förlösande skratt över upplösningen lättar upp stämningen igen. Här finns ingenting att skratta åt. Jacks rädsla är äkta och det slår mig att det måste vara samma känsla som drabbar så många ensamseglare när de korsar våra stora hav. Det är ganska många som har svårt att klara av ensamheten och känslan av de enorma havsdjupen under sig när man inte ser något annat än ett vidsträckt blått hav och en lika vidsträckt himmel. Det är skrämmande!
På ett skickligt och skenbart enkelt sätt byggs stämningen successivt upp i boken som är skriven i dagboksform. Vi får följa Jacks funderingar från den första träffen med de övriga expeditionsdeltagarna till dagarna när mörkret och ensamheten kryper innanför skinnet på honom. För visst är det hans hjärna som spelar honom små spratt. Ett, förvisso svårtartat men i alla fall, anfall av lappsjuka. Eller...
En långsamt uppbyggd gastkramande historia. Mycket läsvärd!
Betyg: ****
Antal sidor: 240
Förlag: Semic
Andra som läst boken:
Dark Places
Inga kommentarer: