Huset vid havets slut

Visst är det en vacker titel. Så suggestiv, så fantasieggande. Möjligen håller inte innhållet i boken fullt ut för vad min hjärna föreställer sig. Av någon anledning älskar jag titlar med hav i. Det låter så lockande, småfarligt och som sagt oerhört suggestivt. Elly Griffiths kriminalroman är den tredje om arkeologen Ruth Galloway och kommissarie Nelson. Jag har inte läst de andra två, något som absolut inte spelade någon roll för läsförståelsen.

I Huset vid havets slut har sex skelett hittats i en grotta efter ett mindre jordskred längs den karga Norfolkkusten. Elly och hennes team av arkeologer kallas till platsen eftersom det finns omständigheter som tyder på att det kan röra sig om gamla skelett. Ruth daterar kropparna till andra världskriget och successivt nystas en historia upp om ett gammalt brott som om den avslöjas riskerar att ta heder och ära av några av traktens forna krigshjältar. När så en tysk journalist på besök mördas inser Ruth och Nelson att det fortfarande finns människor i livet som är villiga att göra vad som helst för att hålla hemligheten gömd och begraven.

Mitt upp i allt detta kämpar Ruth som nyss börjat jobba efter sin föräldrarledighet för att få vardagen att gå ihop. Det är inte lätt att vara ensamstående mamma till ett nyfött barn och samtidigt jobba som inkallad expert åt polisen.

Ms Griffiths är precis som så många andra engelska kriminalförfattare mycket duktig på att gripa tag i läsaren. Språket är lättläst och flyter på bra. Möjligen är det lite för lättsmält, men jag är inte den som klagar på god underhållningslitteratur. Det finns betydligt sämre saker att ägna sig åt än att låta sig uppslukas av en god brittisk kriminalhistoria. Mycket läsvärd!

Betyg: ***+
Antal sidor: 304

Förlag: Minotaur