I'm a crime time girl

Ja, det är lika bra att erkänna det, både för andra men framförallt för mig själv. Nu låter det som ett avslöjande av något stort som bäst intill kräver skämskudde men så är det naturligtvis inte. Att läsa deckare och spänningslitteratur är inget man behöver skämmas för, utom möjligen i finare kulturkretsar, men där rör jag mig ju ändå inte så vem bryr sig?

Nej saken är snarare att jag alltid hävdat att jag är allätare, med en viss förkärlek för spänning. Men om jag ska vara helt ärlig så är jag inte ett dugg intresserad av diskbänksrealism. Jag är redan en helt vanlig människa som lever ett helt vanligt liv, går upp på morgonen, går till jobbet, betalar räkningar etc - det behöver jag inte läsa om. Jag är heller ingen snyftare och har svårt för absurda roligheter och knasiga personligheter.

När jag läser då vill jag bli underhållen, medsvept i en historia jag bara inte kan släppa. Ge mig ett riktigt äventyr och jag är fast. Och, har det visat sig, då funkar spänning, thrillers och fantasy bäst. Visst slinker det emellan en och annan katt bland hermelinerna som kan visa sig vara riktigt bra, men som någon så vist sagt, ingen regel utan undantag.

När man kommit till insikt om sina preferenser, då uppstår kärlek och fullständig lycka när man får frossa i specialmagasin som Crimetime Scene. Men med bara sex nummer om året får man försöka ransonera läsande så att det räcker lääääänge. Men ack så många film-, tv serie- och boktips jag redan fått av december numret.

posted from Bloggeroid