Bläckfisken - en modern skröna

Bläckfisken
av Christer Lundberg
Att ha Christer Lundberg som sällskap på tåget tur och retur Stockholm är inte så tokigt. Åtta timmar försvinner lätt förbi när man lyssnar till hans lugna lite underfundiga sätt att berätta sin historia.

Jag sökte rätt ord för att beskriva vad Bläckfisken egentligen är för slags bok, och det närmsta jag kommer är nog en modern skröna. Det lite absurda blandas med det helt vardagliga. Karaktärerna är lätt igenkännliga. De är din granne, killen på jobbet, tanten i trapphuset, chefen... Och handlingen, tja handlingen pendlar mellan allvar och absurditet på ett skönt sätt.

Vi möter Jimmie som är en snäll och sympatisk men alldeles förfärligt lat och oföretagsam kille. Eller ung man är väl närmare sanningen, det är bara det att beskrivningen av honom får mig att tänka på en nittonårig dataspelsnörd snarare än en trettioårig man. Jimmie har inte haft ett riktigt jobb i hela sitt liv och sedan bästa kompisen plötsligt dog har han mest suttit ensam hemma och spelat dataspel. Vilket han är riktigt bra på faktiskt. Men nu är det dags, Arbetsförmedlingen har fixat en praktikplats på Naturhistoriska museet i Göteborg och väl där träffar han inte bara den underbaraste tjejen på jorden, han blir också indragen i en rad konstiga och mystiska händelser. Och vad är det egentligen som händer i hamnen? Finns där verkligen ett riktigt sjöodjur?

Med små medel berättar Christer sin historia och jag kan inte låta bli att tycka om Jimmie, trots hans slackerliv så har han ett hjärta av guld och är omtänksamheten personifierad. Sådana karaktärer är det ont om i litteraturen idag.

Bläckfisken är som en påse smågodis, sött och surt, syrligt och salt om vartannat, men allra mest njutbart och lättsmält. En bok att må bra av helt enkelt och jag tror det vinner ytterligare på att höra Christer själv berätta den.

Kommentarer

Populära inlägg