Doften av man

Av en slump ramlade jag över en intressant diskussion på twitter idag. Några författare diskuterade problematiken med att beskriva dofter, i det här fallet hur hjälten i en kärlekshistoria ska dofta.

"If your romantic hero doesn't smell of freshly laundered cotton/toothpaste/citrus it means he's gross and readers won't fancy him."  Kirsty Greenwood

Är vi läsare så förutsägbara? Är det verkligen så illa att vi kräver stereotyper när vi läser? Säkert inte, flera andra förslag på dofter dök upp i diskussionen, bland annat:

  • den där odefinierbara doften av man - omöjlig att beskriva i ord tyvärr
  • läder - och då pratar vi Aston Martinvarianten på läder, inte YMCA chaps
  • rök - som om han precis tänt en brasa
  • själv gillar jag - "Irish tweed, engine oil and Laphroig" - visst är det en ljuvlig beskrivning
Lite intressant är det att fundera på hur andra litterära karaktärer doftar. Skurkar till exempel. Tänk dig italienska maffiabossar indränkta i alldeles för mycket after shave med en hint av vitlök som extra touch. Eller den perfektionistiske seriemördaren som doftar tvål och handsprit efter överdrivet gnuggande vid handfatet. 

Den ensamma äldre damen doftar av damm, gamla böcker och kålsoppa. Sportfånen har en air av antingen frisk svett (inte så dumt) eller alldeles för starkt parfymerad duschtvål runt sig. 

Själv är jag lite extra förtjust i doften av salta vindar och hav, så jag antar att min hjälte bor på en vindpinad ö i kustbandet, kanske är han fyrvaktare eller möjligen havsnomad som bor ombord på sin segelbåt.

Fördomfullt ja visst, men det var ju det grundfrågan gällde, annars "readers won't fancy him". Vi är alla fyllda av betydligt fler fördomar än vi vill erkänna. Just den här var i och för sig väldigt rolig att fundera över.

Vad doftar din hjälte eller skurk?

















Kommentarer

Populära inlägg