Hotell Marigold

Nyss hemkommen  från biografen. Tog familjen med och tittade på Hotell Marigold och kan återigen konstatera att engelsmännen kan det där med film. Och vilka skådespelare de har! Jag kan inte låta bli annat än beundra favoriter som Judi Dench, Bill Nighy, Maggie Smith, Tom Wilkinson och de andra.

Den senaste trenden inom filmindustrin är enligt experterna filmer som rör sig bort från ungdomsfixeringen och vänder sig till en ny målgrupp - vuxna människor. 50 +are. Och det kanske är sant, det här är i alla fall en film som säkert är skapad med den målgruppen i åtanke - även om jag också njöt av den.

Här möter vi åtta pensionerade engelsmän som av olika, oftast ekonomiska, anledningar beger sig till Jaipur i Indien till Hotell Marigold. Det visar sig naturligtvis att hotellet inte riktigt lever upp till den flashiga broschyren. Och det är inte alla som klarar av den nya miljön, kulturen och maten. Mötet med Indien blir en chock för dem alla, men på olika plan och det förändrar dem.

Som många feel-good filmer och böcker kan man inte riktigt förklara exakt vad historien handlar om, det går liksom inte att sätta fingret på det. Man gör nedslag i huvudpersonernas vardag, i en viss tid i deras liv och får följa dem en tid. Och på något sätt är det det som är skönt med genren, att det inte är händelsestyrt utan lite långsammare, mer reflekterande.

Jag gillade den här filmen och log flera gånger åt de smådråpliga situationer som uppstår när lite lagom stelbenta engelsmän ska förhålla sig till den nya kulturen. Och Judi Dench är fantastisk i allt hon gör, Maggie Smiths rasistiska uppförande är roligt och Celia Imrie som kärlekstörstande kvinna är härlig. Liksom Bill Nighy och Tom Wilkinson som med sitt fina skådespeleri utan överdrivna gester eller mimik gestaltar helt vanliga lite småvilsna herrar.

Härligt!

Kommentarer

Populära inlägg