Hungerspelen

Hösten har färgats av idel ädla lovord över Suzanne Collins trilogi om Katniss Everdeen och hennes kamp för att överleva i den grymma verklighet som råder. När något höjs så enormt till skyarna blir jag ofelbart misstänksam och oftast låter jag bli att läsa boken eller se filmen. Av någon anledning förutsätter jag att jag inte kommer att gilla den. Så är jag också en av de få personer som inte såg Titanic och jag har heller inte läst Millenietrilogin. Dumt, jag vet, men jag kan inte rå för det. Alla bromsar slår till och taggarna skjuter ut.

Så var det även med Hungerspelen. Alla öser beröm över den och jag reagerar som en åsna och sätter mig på rumpan och säger "nähä du, den där boken är inget för mig". Men, till slut hade den stått länge nog i bokhyllan och jag började läsa den. Och visst kan jag förstå lovorden. Det är spännande, det är annorlunda och det är lättläst. Sidorna flyter fram.

I framtiden har havsnivån stigit och Nordamerikas yta krympt rejält. Det nya landet är indelat i tolv olika distrikt som är helt avskiljda från varandra och där invånarna lever mer eller mindre som livegna. Hårt styrda av regeringen. För att hålla invånarna kuvade anordnas varje år den ultimata dokusåpan. En pojke och en flicka från vart och ett av distrikten slumpas fram för att delta i en tävling. En tävling som egentligen är en kamp på liv och död och där det inte är över förrän alla utom en är döda. Den sista överlevande vinner tävlingen och ett års ära åt sitt distrikt. Som om inte tävlingen var grym nog så sänds allt på tv och landets invånare är tvugna att titta. Det är framtidens version av de grymma gladiatorspelen.

Jag måste erkänna att jag förstår varför Hungerspelen hyllats så. Det är en spännande och fängslande historia. Och det säger sig själv att det kommer att bli en fantastisk film av den, en film som för övrigt har premiär senare i vår. Boken är väldigt grafiskt skriven och författaren tecknar tydliga bilder som inte kommer att bli särskilt svåra att översätta till bioduken.

Kommer jag att kasta mig över de följande två delarna? Nej, antagligen inte. Boken var helt okej men den satte inga djupare spår i mig. Helt klart schysst underhållning och jag är glad att jag läst den. Framför allt för att ha med sig när filmen går upp på bio. Och får jag del två i händerna så är jag inte på något sätt avskräckt, men jag kommer nog inte aktivt att söka upp de följande delarna.

Betyg: ***

Förlag: Månpocket

Kommentarer

  1. Jag gav upp nu och beställde hela trilogin på bokrean.

    SvaraRadera
  2. Så himla skönt att läsa någon som inte är förblindad i följa med strömmen ändå utan erkänner att den är okej men inte fantastisk.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker den var så lättläst att det inte var nån större match att klämma alla delarna, men visst; nåt mästerverk var det kanske inte. Och del tre är tyvärr den svagaste. Om man vill läsa nåt nyskapande om dokusåpor kan man alltid ge sig på Den flyende mannen (The Running Man) av Stephen King. Han beskrev detta fenomen långt innan vi andra hade hört talas om dokusåpor. Jag skulle tro att ms Collins läst den boken. Skriven tidigt ... 70-tal.

    SvaraRadera
  4. The Running Man kommer jag ihåg. Riktigt obehaglig historia minsann!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg