Två gånger är en vana

Elegant crime. Smaka på ordet. Det ligger ganska bra i munnen eller hur? Lovar en hel del. Exklusiva miljöer, vackra människor, bubblande champagne, fantastisk mat, lyxiga kläder... Tyvärr lever inte Denise Rudbergs senaste bok Två gånger är en vana upp till vad genren lovar. Det är inte riktigt så elegant som jag föreställt mig. Jag saknar lyxen även om vi får en smak av den när bokens huvudpersoner firar nyår i guldsalen på operan.

Den här gången får Marianne Jidhoff och hennes kollegor ett riktigt känsligt fall att ta hand om när en man hittas brutalt misshandlad på ett av Stockholms främsta och mest hemliga finansbolag. Vad är det som har hänt och vem är den skyldige, det är frågor som är centrala i en kriminalhistoria. I Två gånger är en vana finns en grundhistoria med potential, en potential som inte riktigt får blomma ut. Precis som sin kollega Läckberg har Rudberg den här gången valt att fokusera mer på huvudpersonernas inbördes relationer än på själva gåtan. Det är synd, för som sagt, det är en historia med potential och intressanta karaktärer, både bland skurkarna och de runt Marianne.

Att hjältinnan är en lite sargad kvinna på 55+ är härligt befriande och den udda kombinationen av kollegor som satts samman i polisens specialutredningsgrupp. Jag gillar även Mariannes barn, särskilt dottern som är skräddare.

Att läsa en bok med korta kapitel har sina fördelar, framför allt om man som jag läser vid frukostbordet, på rasten, i badkaret eller i andra situationer när man inte har så lång tid på sig. Även Denise använder sig av korta kapitel, ibland lite väl korta på knappt två sidor. Men på det sättet följer vi flera historier parallellt och det på ett sätt som inte är det minsta förvirrande.



Vill du läsa ett provkapitel?

Betyg: ***-
Antal sidor: 379

Förlag: Norstedts

Kommentarer

Populära inlägg