Änglamakerskan
Camilla Läckberg är en dam som väcker känslor. Starka sådana. Mest upprörda verkar det som. Innan jag ger mig in i själva omdömet om den senaste boken, Änglamakerska, så ska jag kanske lägga korten på bordet. Jag har bara läst de två första böckerna. Gillade Isprinsessan jättemycket. Tyckte inte lika mycket om Predikanten. Mina invändningar då hade inte så mycket med språk att göra, något som annars verkar vara favoritämnet när Camillas böcker diskuteras. Nej jag var just då trött på alla böcker som handlade om barn som behandlades illa av män från olika religiösa sekter. Det kändes lite uttjatat. De följande böckerna har sedan inte hamnat i min läshög, inte genom något särskilt aktivt val från min sida dock, det har helt enkelt inte blivit så.
Men så damp Änglamakerskan ner i brevlådan som talbok och jag tänkte att jag skulle ge den en chans. Lite småskeptisk var jag efter att flera bokbloggare rapporterat att de lagt den ifrån sig ganska snabbt. Men jag stoppade cd 1 i bilstereon och lät Katarina Ewerlöf berätta historien om familjen på Valö som försvann under mystiska omständigheter på sjuttiotalet och hur försvinnandet sakta vävs samman med händelser i dagens Fjällbacka. Och det kändes helt okej. Kanske inte som någon bladvändare, om man nu kan säga så om en talbok, men lagom mysigt spännande.
Jag vet att Katarinas uppläsning kan göra guld av det minsta sandkorn och kanske vann boken en del på att jag lyssnade istället för läste den, men jag tyckte den var helt okej. Det är ganska mycket fokus på relationerna mellan Erika och Patrik och dem som står dem närmast, och bilden av den vidriga svärmodern känns lite klichéartad, men det har på något sätt blivit Camillas stil. Hon skriver så.Det är inte på själva mysteriet som tyngdpunkten ligger utan snarare på relationerna mellan människor som får dem att begå olika handlingar.
Det sociala arvet är någonting som känns centralt i Läckbergs författarskap. Ett arv som ofta burits på i flera generationer. Frågan är om den onda cirkeln någonsin kan brytas. Måste en människa leva i misär eller begå onda handlingar bara för att deras förfäder har gjort det? Får de aldrig en chans i vårt samhälle? Det får vi natrligtvis inte svar på eftersom historien slutar när det aktuella brottet har lösts, men personerna finns ju kvar och lever vidare med sin historia. En historia vi av förklarliga skäl inte får följa.
Kan jag då rekommendera den här talboken? Ja absolut. Den är helt klart läsvärd och Katarinas uppläsning är som sagt härlig.
Betyg: ***
Förlag: Bonnier Audio
Några andra som tyckt till om boken:
Marmeladen
Annika Koldenius
Dark Places
Jag vet att Katarinas uppläsning kan göra guld av det minsta sandkorn och kanske vann boken en del på att jag lyssnade istället för läste den, men jag tyckte den var helt okej. Det är ganska mycket fokus på relationerna mellan Erika och Patrik och dem som står dem närmast, och bilden av den vidriga svärmodern känns lite klichéartad, men det har på något sätt blivit Camillas stil. Hon skriver så.Det är inte på själva mysteriet som tyngdpunkten ligger utan snarare på relationerna mellan människor som får dem att begå olika handlingar.
Det sociala arvet är någonting som känns centralt i Läckbergs författarskap. Ett arv som ofta burits på i flera generationer. Frågan är om den onda cirkeln någonsin kan brytas. Måste en människa leva i misär eller begå onda handlingar bara för att deras förfäder har gjort det? Får de aldrig en chans i vårt samhälle? Det får vi natrligtvis inte svar på eftersom historien slutar när det aktuella brottet har lösts, men personerna finns ju kvar och lever vidare med sin historia. En historia vi av förklarliga skäl inte får följa.
Kan jag då rekommendera den här talboken? Ja absolut. Den är helt klart läsvärd och Katarinas uppläsning är som sagt härlig.
Betyg: ***
Förlag: Bonnier Audio
Några andra som tyckt till om boken:
Marmeladen
Annika Koldenius
Dark Places
Inga kommentarer: