Är det roligare att skriva historia?

Under Bokmässan var jag och lyssnade på två av våra stora deckarförfattarinnors program. Ann Rosman och Camilla Läckberg pratade om sina nya böcker. Båda skriver deckare vars historier förankras i historien. Nutid och dåtid hänger samman och är tätt knutna till varandra. Att de båda gillar en god historia märktes tydligt. De lyste upp och gick igång rejält när de skulle berätta om hur de delarna av böckerna gick till att skriva.

Intressant är att båda, trots två olika intervjuare, fick frågan om det är roligare att skriva de historiska partierna och om man bara "slarvar över" de nutida delarna för att kunna fokusera på de historiska bitarna. Både Ann och Camilla verkade lite ställda över frågan och intygade efter att ha funderat lite att, nej så var det inte. Båda delarna är lika roliga att skriva. Det är kopplingen mellan dem som gör dem intressanta att jobba med. Man kan ju undra varför de historiska partierna egentligen skulle vara roligare att skriva. De borde vara svårare, men roligare?

Att det är svårt intygade Läckberg och berättade en anekdot från Tyskungen. Delar av historien utspelar sig på 1940-talet och trots att väldigt många personer korrläst boken innan den gick i tryck blev förlaget nerlusat av mejl från läsare som minsann visste att det inte fanns några flakmoppar i Sverige på 1940-talet. Den första kom 1952. Så det så!

Jag tycker det är ett ganska bra exempel på hur viktigt det är med detaljer och hur svårt det är att läsa korrektur. Sedan är jag smått fascinerad över att människor engagerar sig så till den grad att de hör av sig om sådana detaljer.

Kommentarer

Populära inlägg