Analfabet i Sverige

I senaste numret av Vi läser fanns en artikel om invandrarkvinnor i Sverige och deras kamp för att övervinna sin anafabetism. En stark artikel som gjorde mig både glad och ledsen på en och samma gång. Glad för att det finns människor/lärare som Louise Wamner som lägger ner själ och hjärta för att hjälpa andra att lära sig läsa. Ledsen för att deras jobb ska vara beroende av projektpengar i olika tidsbegränsade, läs korta, projekt som Livstycket i Tensta som artikeln handlar om.

För mig som "alltid" läst är det oerhört svårt att sätta sig in i hur det är att leva livet som analfabet. Att inte förstå all den information som dagligen översköljer oss. Att inte ens kunna läsa när man går och handlar, eller som en av kvinnorna i artikeln uttrycker det. "Jag fattar inte när det är rea." Det är svårt att förstå och jag lider med dem som i många fall varit i Sverige i arton år utan att kunna förstå och göra sig förstådda i det nya land där i princip allt kräver att du kan läsa och ta till dig information. De är och har varit helt utlämnade till sina barn och äkta makars goda vilja att hjälpa, eller som i ett fall, puffa för att hon ska lära sig.

En stor eloge till dessa kvinnor som i vuxen år vågar möta sin rädsla och försöka lära sig läsa. Jag kan bara hoppas att jag är hälften så tuff.

Deras ansträngningar har lett till en lärobok för analfabeter som kommer att ges ut i samband med årets Bokmässa i Göteborg.

Kommentarer

Populära inlägg