Tuppen och havet

Ibland har jag svårt att avgöra om saker och ting kommer i skov för att de är inne just nu eller om de bara råkar hopa sig hos mig av en tillfällighet. För ett tag sedan var det vampyrer, på senare tid har det varit vampyrer och böcker som utspelar sig i Frankrike eller Barcelona. Men det som hållit i sig längst, rent tidsmässigt är nog ötrenden. Böcker som utspelar sig på öar. Det började, för min del, men Viveca Lärns böcker om Saltön. Vi har Viveca Steens böcker från Sandhamn och Johan Teorins böcker från Öland. Men mina favoriter är nog Ann Rosmans Marstrandsböcker. Det är något med öar, havet, det tuffa klimatet och hur det formar människorna som bor där som lockar mig.

Nu senast var det Sara Paborn och hennes bok Tuppen och havet som lockade. En bok om en äldre man som flyttat ut på en liten ö i skärgården med bara ett femtiotal invånare. Där planerar han att leva i lugn och ro och, av någon outgrundlig anledning, bygga en kåta på tomten. Men, han störs av den nyinflyttade grannens tupp. Varje morgon vid fyratiden börjar den vackra sydamerikanska tuppen gala och fortsätter tills det är helt ljust. Mannen blir helt galen och livet stannar upp.

När så hans dotter och hennes käreste flyttar ut till ön över sommaren engagerar mannen dem i en plan för att göra sig av med tuppen. Efter en hel del planerande kommer man fram till att det bästa vore att fånga den vita spökminken som huserar på ön och släppa in den till tuppen. Förhoppningsvis kommer han att döda tuppen.

Det här är Sara Paborns andra bok men den första jag läser. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Historien är egentligen ganska dråplig och karaktärerna tydligt och målande beskrivna, men något saknas. Jag får ingen känsla för dem. De engagerar mig inte. Jag är ganska ointresserad av hur det ska gå för dem och framför allt hur det ska gå för tuppen. Käre far delade i mångt och mycket mina intryck av boken, men han tyckte även att den var lite väl skruvad.

Betyg: **
Antal sidor: 306

Förlag: Brombergs