Vredens tid - en osvensk roman

För en tid sedan bestämde pappa och jag oss för att läsa samma bok och jämföra åsikter. Tanken var att det skulle bli kul att se vad olika generationer hade för reflektioner över samma bok. Vi bestämde oss för Vredens tid av Stefan Tegenfalk.

Boken börjar med att beskriva en bilolycka där en tioårig flicka dör. Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn en rad fall på sitt skrivbord som på en gång verkar helt obereoende av varandra och samtidigt på något läskigt sätt sammanbunda. Walter tillhör den gamla stammen poliser och suckar tungt när han får en kvinnlig praktikant på halsen för att hjälpa honom att lösa brotten.

I mitt tycke var boken lite svår att komma in i. Det var i de första kapitlen lite oklart vem som var vem och den kursiva spökkaraktären var svår att få grepp om. Den gled liksom undan all identifikation, vilket naturligtvis var författarens mening. Ju längre in i boken man kommer desto tydligare blir bilden av den karaktären.

Om jag skulle beskriva den här boken med ett ord skulle det bli "amerikansk", pappa förstod vad jag menade men väljer hellre ordet "osvensk" och vill inte specifiera det mer än så. Vi var dock rörande ense om att brotten kändes väldigt amerikanska/ osvenska, väldigt våldsamma och grymma, likaså designerdrogen och konkurrensen mellan de olika polismyndigheterna. Det kändes som ett nytt grepp inom den svenska kriminallitteraturen.

Lika nytt var slutet, eller snarare bristen på slut. Boken liksom bara rinner ut i tomma intet utan att något egentligen klaras upp, väldigt konstigt och osvenskt. Inte en cliffhanger, inte en "nu är detta fallet avslutat men våra hjältar återkommer i nästa bok", utan helt plötsligt var bara orden slut. Nu har jag ju tjuvkikat lite på nästa bok i serien och inser att det är en direkt fortsättning på den första. Helt klart ett nytt sätt att skiva en trilogi på. Det kändes lite konstigt att inte få ett slut, att inte få veta vad som hände med dem som begick brotten. Fälls dom eller... Vi vet ju vad som är rätt rent juridiskt, men moraliskt...

Trots, eller kanske tack vare de här ovanliga greppen så är man nyfiken, man vill veta vad som händer sen. Vill läsa nästa bok. Helst nu med en gång. Och det mina vänner är ett gott betyg som både pappa och jag instämmer i.

Boken beskrivs som en kriminalroman, och det är väl i och för sig sant. Den handlar om poliser som löser brott, alltså kriminalroman, men thriller är en bättre etikett. Den är ruskigt spännande med så många fler bottnar än en klassisk kriminalroman.

Betyg: ***
Antal sidor: 411

Förlag: Massolit