Brev från en bruten horisont
Jag älskar verkligen den här titeln och baksidestexten fick mig att gå i gång rejält.
"William låg framme på fördäck. Om han hade skärpt blicken över styrbords sida skulle han kunnat skönja konturerna av Galway Bay flyta förbi som en tyst, grön synvilla just ovan horisonten. Men hans ögon hade förvandlats till vatten, liksom hans kropp hade blivit den ocean han försökte korsa. Genom tårarna såg han gud. Och om den allsmäktige behagat titta tillbaka på William hade han sett honom, naken och utmärglad, vilse i en segelbåt på norra Atlanten...
Jag förväntade mig en bok om den ensamme mannen på sin världsomsegling som brottades med sina demoner, inte ovanligt alls för ensamseglare har jag förstått, och de brev/ flaskposter han skrev hem till sin fru. Men jag hade fel. Fokus låg inte alls på seglaren utan på människorna på den lilla ö i den svenska skärgården där breven flöt i land och hur breven förändrade deras liv.
Boken innehåller egentligen tre delar; en mycket kort om seglaren och hans fru, en om människorna på ön och en som utspelar sig i nutid, också det på ön. Det tog ett tag innan jag förstod hur nutidstdelen hängde ihop med breven och seglaren, men det är precis som det ska.
Jag blev både besviken och positivt överraskad på en och samma gång. En mycket märklig känsla som stannat kvar och gjort det näst intill omöjligt att bestämma vad jag tycker om boken. Å ena sidan gillar jag den men samtidigt är jag besviken och irriterad över att det inte var som jag tänkt.
Brev från en bruten horisont av Calle Brunell är välskriven och miljöerna och karaktärerna känns verkliga, på riktigt liksom. Det är stora känslor, som kärlek, förtvivlan, längtan och galenskap som avhandlas på ett mycket vackert sätt.
Och ändå var det inte den boken jag förväntade mig att få läsa. Är det bokens fel? Författarens fel? Nej knappast, det är mitt fel. Mina förutfattade meningar som spelar mig ett spratt. Jag vet det, och ändå ligger de lite i vägen för läsupplevelsen. Men när jag tvingar mig själv bortom dem så är det här en vacker och tänkvärd bok.
Betyg: ***
Antal sidor: 192
Förlag: Gilla
Andra som läst boken:
En bokcirkel för alla
Sofis bokblogg
Stringhyllan
Oanade sidor
"William låg framme på fördäck. Om han hade skärpt blicken över styrbords sida skulle han kunnat skönja konturerna av Galway Bay flyta förbi som en tyst, grön synvilla just ovan horisonten. Men hans ögon hade förvandlats till vatten, liksom hans kropp hade blivit den ocean han försökte korsa. Genom tårarna såg han gud. Och om den allsmäktige behagat titta tillbaka på William hade han sett honom, naken och utmärglad, vilse i en segelbåt på norra Atlanten...
Jag förväntade mig en bok om den ensamme mannen på sin världsomsegling som brottades med sina demoner, inte ovanligt alls för ensamseglare har jag förstått, och de brev/ flaskposter han skrev hem till sin fru. Men jag hade fel. Fokus låg inte alls på seglaren utan på människorna på den lilla ö i den svenska skärgården där breven flöt i land och hur breven förändrade deras liv.
Boken innehåller egentligen tre delar; en mycket kort om seglaren och hans fru, en om människorna på ön och en som utspelar sig i nutid, också det på ön. Det tog ett tag innan jag förstod hur nutidstdelen hängde ihop med breven och seglaren, men det är precis som det ska.
Brev från en bruten horisont av Calle Brunell är välskriven och miljöerna och karaktärerna känns verkliga, på riktigt liksom. Det är stora känslor, som kärlek, förtvivlan, längtan och galenskap som avhandlas på ett mycket vackert sätt.
Och ändå var det inte den boken jag förväntade mig att få läsa. Är det bokens fel? Författarens fel? Nej knappast, det är mitt fel. Mina förutfattade meningar som spelar mig ett spratt. Jag vet det, och ändå ligger de lite i vägen för läsupplevelsen. Men när jag tvingar mig själv bortom dem så är det här en vacker och tänkvärd bok.
Betyg: ***
Antal sidor: 192
Förlag: Gilla
Andra som läst boken:
En bokcirkel för alla
Sofis bokblogg
Stringhyllan
Oanade sidor
Inga kommentarer: